Inga planer

För er som känner mig så vet ni säkert att jag är en sådan som behöver planera och ha planer för att jag ska känna mig trygg. Jag vill gärna veta vad jag ska göra de kommande tre månaderna – då kan jag känna mig lugn. Då kan jag ställa mig in på det – planera och förbereda.

Men så går det inte till här. Här kan vi på onsdagen sammankalla till ett möte på fredagskvällen – med massor av människor. Människorna kommer dessutom. Här behövs ingen framförhållning. Här levs det i nuet på ett helt annat sätt än hemma. Jag vet inte vad jag kommer att göra imorgon på kontoret, jag var inte vad jag kommer att göra till helgen. Det är bara att gilla läget och försöka leva i nuet. Sakta men säkert går det.

Det var kanske därför som jag tog det så hårt när jag fick reda på att jag inte fick komma hem innan jul (som det var tänkt). Jag visste hur många veckor och dagar det var kvar, jag hade en plan. Men planen kraschade och där med jag. Nu har jag skapat mig en ny plan med ett nytt hemresedatum – kanske inte en lika strikt plan (för det skulle göra så ont om den också kraschade) men en liten plan i alla fall.

Jag lär mig, jag övar på att sakta med säkert kliva ut utanför min trygghetszon. Jag utmanar mig själv med små steg i taget.