Det gjorde min lördag

Lyssnade ni på P3 i lördags?

Det gjorde jag för min bästa LINA önskade en låt till mig =)

Det var så fint! Tårarna slutade nästan inte att rinna... - jag saknar mina systrar så det gör ont i mig.

Jag tycker att ni oxå ska lyssna!
http://sverigesradio.se/sida/ljud/4173132
Det är lördagen den 28/9 sändning och Lina kommer in efter 13 minuter.
LYSSNA! Gör det :)

Arbetarna i Armenien

Här i Armenien är medelinkosten ungefär 150-200 dollar, det vill säga 1000 - 1500 svenska kronor. Det är inte så vidare mycket det. Det är en av anledningarna till att det bor så många i varje lägenhet – det blir billigare då.

Här borta verkar man antingen jobba jättemycket eller jättelite.

På affären där jag handlar jobbar det massor med människor, det är en anställd vid varje hylla ungefär, de plockar lite, de städar lite och pratar och går omkring.

Vid parkeringar och porter sitter det alltid en eller två vakter som bara sitter och väntar.

Det fikas, praktar och äts massor vid vägbyggen – lite effektiv tid!

Det känns som om det ibland behövs massor med människor för att göra en liten grej här.  

Men så finns det de som jobbar hur mycket som helst, som tjejerna på kontoret. De jobbar mer än 8 timmar per dag, de jobbar på helgerna och på kvällarna, hemma och på kontoret. Och ändå så säger de att det är en lugn period nu… Eller de som pluggar och jobbar samtidigt vilket är ganska vanligt eftersom det kostar att studera på universitetet. Då jobbar de mellan 9 och 18.00 för att sedan bege sig till universitetet där de har föreläsningar mellan 18.00 och 21.00. 

Jerevan by night

Jag, min handledare och ledaren för ungdomssektionen efter en kopp te på ett av många caféer i Jerevan. 

Ytterligare ett café - det verkligen kryllar av dem! Överallt! Verkligen. 

Cascade - massor med trappor och ibland rinner det visst vatten där oxå. Högst upp finns segertecknet. För vilken seger den restes för har jag inte riktigt koll på men jag ska säga till när jag fått det klart för mig. 

Den rökande kvinnan - det blev visst massor med diskussioner om denna staty. Det kan ju inte vara en staty med en naken kvinna som röker - det går ju inte för sig! Verkligen inte. 

Här är jag vid de dansande och sjungande fontänerna. Jättemaffigt och fint. Hög musik och så skiftar fontänerna färg och höjd i takt till musiken. Finfint!

Tungt

Jag det känns ganska tungt just nu. Hemlängtan för sig påmind. Det känns som om det är en evighet tills jag kommer hem. 97 dagar kvar tills jag landar med flyget på Arlanda. 97 dagar! Tips om hur hemlängtan kan botas tas tacksamt emot! Eller kanske bara en vänlig och uppmuntrande kommentar :)

Jag var nog inte beredd på att det skulle vara såhär jobbigt. Innan jag åkte tyckte jag att det var svårt att föreställa sig hur det skulle vara här borta. Hur det skulle vara att vara själv i ett främmande land. Det är ensamt fastän alla runt omkring mig är så omtänksamma och vänliga. Men jag tänker också att det blir nog bättre snart, att humöret alltid går upp och ner. Nu väntar jag bara på att humöret ska bli lite bättre. Hoppas hoppas att det vänder snart.  

Vi har lite att göra på kontoret nu. Vi, eller snarare mina två kollegor har tagit tillfället i akt och börjat rensa och städa i massor rensar och organiserar. Jag som inte kan armeniska får det lite svårt att hjälpa till eftersom jag inte kan se vad det står. Mina kära kollegor försäkrar mig dock om att det snart kommer att bli mer att göra snart – jag längtar och tänker att hemlängtan kanske minskar om jag får lite mer att tänka på och jobba med.

Hoppas att ni mår bra där hemma, jag saknar er massor! 

Pyunic

Igår var jag på studiebesök på Pyunic. En organisation som jobbar med att stärka de handikappades röst i samhället. På Pyunic har man även aktiviteter för handikappade barn. De gör väskor, vykort, målar tavlor, syr dukar, sportar och ordnar andra aktiviteter.

Eftersom jag var där på dagen var det inga barn där. Jag fick följa med Schuzhan runt i lokalerna och hon visade mig alla de olika målar och syrummen. Efter rundvandringen fick jag sy mig en liten huvudprydnad (som blev alldeles för liten) och sen fick jag hjälpa till att brodera ett tyg till en väska. Roligt att få komma ut från kontoret lite.

Här kommer lite bilder från Pyunic:

Teckningar som barnen målat. Teckningar i massor, 

Fina virkade och broderade saker - verkligen jättefina! Jag var och är fortfarande mycket imponerad.  

Två tavlor målade av Schuzhan. Jättefina verkligen!

Urgröpat trä - så små detaljer att jag blir alldeles förvånad att man kan få till sådana små mönster. 

Min tur att sy. 

Det färdiga resultatet. Jag vet inte om man brukar ha sådana saker på huvudet - jag har inte sett någon än så jag tänker att jag avvaktar ett tag innan jag tar på mig den på huvudet och lämnar lägenheten. 

Tack och lov för att jag lärde mig att brodera på syslöjden. Jag tror faktiskt att de blev ganska imponerade på mig. De sa i alla fall BRAVO flera gånger! 

 

På födelsedagsfest via Skype

Det är inte varje dag man blir bjuden på födelsedagsmiddag via skype :)
Det bjöds på tackpaj, findricka och tårta - mumms (eller tja, det såg gott ut i alla fall!)

Så jag får väl passa på att säga GRATTIS käraste ALVA på din födelsedag! 

Så fint att få kunna vara med fast än jag är så långt borta :)

Tvätt på tork

Jag vet inte vad det är med mig men jag tycker att det är så fint när det hänger tvätt ut från vartenda fönster. Rätt ut över hela gatan - fint och hemtrevligt (fast än det är utomhus) helt enkelt!

Att bo med föräldrarna

Denna fråga är alltid spännande att diskutera. Verkligen! För här blir skillnaderna mellan Sverige och Armenien tydliga.

Mina två kollegor (kanske 35 respektive 45 år) bor båda med sina föräldrar. Den ena bor med sin mamma, sin syster, sin bror, sin brors flickvän och deras son. Alla klämmer in sig i en trea! Den andra kollegan bor med sina två tonårsbarn hemma hos sina fördrar i en trea. Så är det vanliga sättet att bo här. En liten del av förklaringen består nog i att det är för dyrt att bo själv. Den andra delen av förklaringen ligger nog i kulturen. 

Den traditionella armeniska mannen, pappan i familjen, vill ha kvar sina söner i hemmet. Han kan och vill inte klippa banden till dem. När sönerna träffar en flicka flyttar hon hem till familjen (det är nästan aldrig en pojke som flyttar hem till en tjejs familj). Då förväntas hon samarbeta med svärmodern, de ska samsas i köket, med tvätten och i hela huset ska de komma överrens. Stackars flicka! Det ska inte alltid vara så lätt har jag förstått det som. Alla familjer är dock inte såhär traditionella och konservativa, det finns de familjer som tycker att det är OK att tjejen och pojken flyttar till en egen lägenhet.

Om det är någon som bor själv i en lägenhet här i Armenien så tror man att det är något fel på den personen. Att hon/han har psykiska besvär eller kanske är prostituerad. Dom tycker vi är knasiga och korkade som flyttar hemifrån när vi är 20 – vad ensamt och konstigt säger dom!

Reflektioner från ett möte

Vi på kontoret skulle ha ett möte med ungdomarna som vi ska skicka till ett ungdomsutbyte i Ukraina. Med bara tre dagars framförhållning skickade vi ut en kallelse till möte. Klockan 19.00 på fredag. Möte på en fredagkväll! Det har jag inte varit med om tidigare. Men jag har ju inget bättre för mig så mig kvittar det.

Klockan 19.00 var jag redo och klar för mötet. Klockan 19.20 droppade första personen in. Klockan 20.00 kommer de resterande sex personerna.  En timme sena! De andra från kontorer som skulle vara med på mötet var inte ett dugg förvånade, så är det här borta säger dem. - Det är bara att vänja sig Tove.

Sen under mötet så ringer det lite titt som tätt i deltagarnas olika mobiltelefoner. Istället för att snabbt stänga av den och be om ursäkt så svarar de i telefonen och fortsätter att prata!

Ungdomarna som ska till Ukraina planerar och diskuterar ivrigt

Hej och Hå - ibland förstår jag mig inte på sätter här borta! 

Tre veckor avklarade, femton veckor kvar.

Jag har nu efter tre veckor börjat fått lite rutiner som fungerar bra. Det är som en vardag på något sätt infunnit sig. Kanske har även ett visst lugn börjat komma. Kanske en ganska bräcklig vardag som ständigt utmanas av äventyr och nya saker. Det är på både ont och gott!  

Det har varit tre ganska tuffa veckor, fulla med intryck och nya utmaningar. Det tuffast är nog att vara själv. Jag har massor med vänliga människor omkring mig som gör sitt bästa för att jag ska trivas och komma in i kulturen. Jag saknar att inte ha någon annan som upplever samma saker, samma frustration, samma lycka och någon som funderar över samma frågor och funderingar som jag gör. Att ta sig in till stan gör jag själv, att handlar gör jag själv, att gå till kontoret gör jag själv. Men det är inte bara jobbigt att vara själv, det ger mig massor. Jag skulle nog inte kommit in i kulturen på samma sätt som jag gjort. Jag skulle nog inte blivit lite väl omhändertagen. Jag skulle nog inte lärt mig så mycket som jag gjort.

Ufo kontoret där jag jobbar. 

Den senaste veckan på kontoret har varit ganska seg. Tiden har släpat sig fram. Jag har jobbat med att söka finansiering eller bidrag från internationella givare. Jag har googlat på alla möjliga kombinationer av ord som Grant, Application, Competition, Armenia, MDG, Gender, Minorities osv. Det känns som om jag har läst på varenda biståndsgivares sida om vilka kriterier som de har för att få söka bidrag från dem. Ibland känns det som att det är en sån sjuk värld och ett helt galet system med biståndet – här på kontoret anpassar vi vår verksamhet efter vad biståndgivaren vill stötta för projekt. Vi vet ju vad som fungerar bäst här, vilka projekt som fungerar – de kan man ju inte veta borta i Europa eller USA. Men ändå så ställer man krav på vad man vill skänka pengar till.

På kontoret säger de att i oktober och november kommer det att bli fullt upp. Då kommer själva förtroendeskparprogrammet igång. Jag längtar! Det ska bli roligt att få se hur de jobbar runt om i landet. Att få se lite mer praktiskt och konkret arbete. Att få möta människor, att få vara med där det händer. Att sitta framför en dator hela dagen/veckan är kanske inte min grej har jag upptäckt.       

Att vara vegetarian

Förutom att det känns som om jag bryter varenda kulturell kod här borta (utan att vara det minsta medveten om det) upplevs jag som konstig och knasig när jag inte äter kött.

Det är inte många som träffat på en vegetarian tidigare och de tycks tro att jag inte tycker om kött. Att det är därför som jag inte äter kött.

Förklaringen att det är för att vårt klimat inte mår bra av att äta för mycket kött går inte alls hem. Den köper de inte! När jag sedan förklarar att sojan, som vi matar våra kor med hemma i Sverige, har växt upp i Brasilien (där de huggit ner massa regnskog för att få plats med sojaplantagen) och sedan fraktats hela vägen till Sverige så skrattar de och säger att de har vi aldrig hör förut! Nej, det var konstigt det! Så kan det ju inte vara.

Här äter man massor med bröd och kött. Det är kött hela tiden, kött i olika former. Jag kommer inte undan det. Jag har faktiskt smakat lite kött för jag tänker om jag ska kunna komma in i kulturen på ett bra sätt måste jag försöka att leva på deras villkor och här är man som sagt inte vegetarian. Jag vill dessutom inte vara otrevlig och tacka nej när folk bjuder mig på mat. Hur smakade det då när jag inte ätit kött på 5 år? Ja, jag kan inte säga att jag tyckte det var sådär supergott och jag tycker fortfarande att det luktar lite äckligt men jag kanske vänjer mig om jag blir bjuden på det flera gånger.      

Georgisk mat

Min granne bjöd mig på mat här om dagen. Denna gång var det georgisk mat och armeniskt fika.
Det var gott!

Som små båtar som fylls med riven ost. När osten smält i ugnen så knäcker man ett ägg på dem och skickar sedan in i ugnen igen - tills ägget stelnat. Sen är det smaklig måltid!

Te och fikabröd - sött och fluffigt fikabröd. Smarrigt! 

Det sociala systemet

”Visst går ni ofta till psykologer i Sverige? Är det för att ni är så deprimerade? Här behöver vi inte gå till psykologer för vi pratar med varandra istället.”

En kvinna, som har en armenisk vän i Sverige, och jag pratade om likheter och skillnader mellan Sverige och Armenien. Något som varken jag eller hon kunde släppa var skillnaden i sättet att umgås.

Här borta existerar inte planering på samma sätt som hemma i Sverige. Här lyfter man bara på telefonluren och hör sig för om det passar med en kopp kaffe nu bums, eller kanske om 15 minuter. Spontanitet! ”Har du ätit middag, nej? Men kom då över så käkar vi tillsammans!”

Det anses som slöseri med tid och framförallt tråkigt att sitta hemma själv en kväll. Det gör man inte här borta. Här ska man alltid vara omgiven av människor. Dricker kaffe, te eller tar en öl.

Jag försöker förklara att vi inte är lika spontana i Sverige – och oftast inte lika sociala, att det är helt OK att vara själva. Ofta bestämmer vi några dagar innan om vi ska ta oss en fika eller käka middag tillsamman. Att vi ofta har en hel del saker för oss på kvällarna att det inte riktigt skulle fungera med samma spontanitet som här.  Men det går inte riktigt fram, jag får ingen förståelse. Jag får som svar: ”Är det inte tråkigt? Ni är så stängda. Varför kan ni leva och vara själva? Jag förstår er inte!”

I Sverige har vi ett bra skyddsnät som fångar upp oss om det skulle behövas, vi har ett välfungerande system. Vi behöver inte en kompis för att veta vilket företag som kan installera ett internet för vi ringer till ett företag, vi behöver inte få hjälp med kontakter till rörmockaren för det finns en telefonkatalog vi kan titta i och hitta informationen. Vi har ett skyddsnät som fångar upp oss. Detta skyddsnät finns eller fungerar inte här borta. Här blir familjen och vännerna skyddsnätet. Vännerna är de som har koll på vilken man ska ringa om det börjar spruta vatten ut ett rör eller vilken möbelsnickare som är bra. Det blir också familjen och vännerna som hjälper till när det krisar på någon front - ekonomiskt, socialt eller psykiskt. 

Jag blir lite avundsjuk på spontaniteten, på den stora vänskapskrets som varje människa verkar ha och den omtänksamhet som finns. Samtidigt kan jag sakna det svenska systemet och vårt sätt att umgås. Här borta kan det blir lite för intensivt!  

Att återvinna

Jag kommer fortfarande på mig själv att diska ur creamfraichburken efter att jag använt den. Sen när jag diskat klart den inser jag att det var ju ingen ide för jag kommer ju fortfarande att slänga den i soporna tillsammans med allt annat skräp. Det är svårt att komma ifrån sina väl invanda vanor. Här finns det nämligen ingen sopsortering att tala om. Eller kanske, det är alltid någon person som går och rotar i soporna efter något värdefullt. Kanske en bit järn, en gammal brödbit eller något annat av värde men längre än så kommer Armenien inte när det gäller sopsortering. Inte så som det ser ut idag i all fall.

 Jag har med mig min gröna vattenflaska från Sverige och brukar fylla på den med vatten. Jag hade den bordet när min granne kom in i min lägenhet. Han undrade varför jag hade en vattenflaska. Jag förklarade att det i längden blir billigare med att ta vatten från kranen och fylla min egna vattenflaska istället för att köpa en ny vattenflaska med  köpvatten i hela tiden. Men det resonemanget köpte inte granne: ”Här är de ju så billiga att de inte gör något att köpa en ny hela tiden när man behöver en vattenflaska med vatten i.”

Att använda de argument för källsortering som jag vanligtvis använder hemma fungerar inte här. De tycker bara att jag är konstig! När jag får tid någon gång ska jag fundera ut ett mer genomtänkt och kanske mer armenienanpassat argument och testa att använda det.  

Varför är jag medlem i Svenska FN-förbundet?

Som ni säkert vet, eller kanske misstänker, är jag en stolt medlem i Svenska FN-förbundet. Ni kanske undrar varför, om ni gör det så kommer ni hitta svaren precis här nere:  

Här berättar jag om vad vi gör i
 Sollefteås FN-förening.

·         Jag tycker och tror att världen kan bli en bättre plats att leva på och Svenska FN-förbundet jobbar med detta som mål.

·         Jag tycker att Svenska FN-förbundet är en bra mötesplats för att träffa andra som brinner för globala frågor. Att få träffa människor med samma tankar och visioner är fantastiskt!

·         Jag vet att FN-förbundets verksamheter ger resultat, både hemma i Sverige men även på plats i andra länder. Jag är ju bland annat här i Armenien och ser det med mina egna ögon!  

Hade jag inte varit medlem i Svenska FN-förbundet hade jag inte fått möjligheten att åka iväg på denna praktik, jag hade inte fått testa att leva i Armenien och jag hade inte lärt mig allt jag lärt mig här borta! Om jag inte varit medlem hade jag med stor säkerhet saknat ett forum för att ventilera mina tankar i och jag hade verkligen saknat en förening där jag kan få göra något av mitt internationella engagemang!   

Vill du också vara med i kampen för en bättre värld? Det är enkelt. Bli medlem i Svenska FN-förbundet idag!

Förenat Nationerna är den enda organisation som arbetar globalt med alla dessa frågor. Svenska FN-förbundet har i över 50 år verkat för att stärka och förbättra FN.

Genom att stödja Svenska FN-förbundet ser du till att FN kan fortsätta arbeta för en bättre och mer rättvis värld. Ju fler vi blir, desto mer kan vi göra. För bara 150 kronor blir du medlem i Svenska FN-förbundet i ett helt år. Ungdomar (t o m det år du fyller 26) betalar bara 100 kronor per år.

Gå in på http://www.fn.se/fn/bli-medlem-i-svenska-fn-forbundet/ och bli medlem du med.

strömavbrott

Några gånger i veckan försvinner strömmen i lägenheten. Det är inte så mycket att göra åt. Det är bara att tända ett ljus och hoppas att strömmen snart kommer tillbaka snart igen. Men om den inte gör det är det ju lite mysigt att läsa en bok i skenet av ett brinnande ljus.

När elledningarna ser ut såhär är det inte så förvånade att strömmen ibland försvinner, det är snarare ett under att vi för det mesta har ström!

Bilder från min söndagspromenad: 

Varför ska byggnadens fasad jämt se så enhetlig ut? 

- här är det variation som gäller!

Annars är hela staden byggs av gråa, röda och bruna byggnader - allt har samma färg... Det blir lätt lite trist faktiskt när allt är i samma färgskala. 

Än så länge är det sensommar här så mitt bland all betong finns det både träd och blommar! Vindruvor (ska försöka ta mig en bild på det någon dag) finns det i nästan varenda port.

Soptunnor står längs vägarna - luktar ungefär lika illa som man kan tänka sig!

Här är en bild på byggnaden där det Armeniska FN Förbundet har sitt kontor, en byggnad som är kvar sedan Sovjet-tiden. En maffig byggnad - och ganska lätt att känna igen. Ser lite ut som ett ufo tycker jag! Till höger är bilden på vägen till jobbet. 

Uppfinningsrikedomen är det inget fel på här borta! - Varför inte bygga sitt staket med hjälp av en bildörr och lite annat som blev över (bilden är kanske lite dålig men det är en i alla fall en bildörr på bilden till vänster)? Eller varför inte hänga kläderna på tork på en lina ut från fönstret?

Två främmande språk

Att inte kunna konversera med folk är jättetråkigt, verkligen! Och det är så svårt att läsa av stämningen när människor pratar med varandra. De låter ofta så arga på varandra när de pratar med varandra men i nästa sekund så skrattar de – så de var säkert inte alls arga utan förde bara en normal konversation. Som sagt svårtavläst.

 Att lära sig prata armeniska är en jätteutmaning och det är supersvårt – under mina två första veckor här har jag lärt mig att säga: hej, ja, nej, tack, yoghurt och prosit. Alla ord är så nedrans långa så det tar lite tid att lära sig. Alfabetet tycker jag dessutom bara ser ut som små lustiga krumelurer…

Som innehållsförteckningen på den här Cream Fraichen - jag har verkligen ingen aning om vad den innehåller - men den smakar i alla fall gott - tur det!
OM ni kan armeniska kan ni gärna få översätta för mig =)

Min hyresvärd var här för någon dag sedan och vi fick oss en liten pratstund. Jag skulle med hjälp av min ryska parlör (för nästan alla pratar lite ryska här – ryskan är dock inte besläktat med armeniska) föröka kommunicera men det gick inge vidare för hon bara skrattade så snabbt jag försökte uttala något – just då tänkte jag att jag aldrig mer i hela livet ska försöka mig på ryska. Men så lätt får jag nog inte ge upp… Bara här om dagen gjorde jag ett nytt försök att fråga min granne vad de gjorde utanför huset -""stjå?" (vad på ryska) sa jag och pekade mot lyftkranen. Jag lyckades faktiskt göra mig förstådd och jag förstod oxå förklaringen (fast inte på grund av ryskan utan snarare på grund av kroppsspråket), de håller på att sätta upp ett tak ovanför ett fönster (vilket för övrigt engagerade hela trapphuset!).