Fake it until you make it.

Fake it until you make it.

Ja, lite så tanker jag ibland. Och det fungerar, faktiskt!

De första veckorna när jag kom hit så kände jag att detta land är helt galet, inget som fungerar, allt är kaos, de kör som galningar, jag kommer aldrig att komma över gatorna här borta, aldrig i hela mitt liv att jag kommer att säga ett ord på detta egendomliga språk, allt är förfallet och smutsigt. Jag kände mig också ensam och liten och lite bortkommen.

Men ändå när folk frågade vad jag tyckte om Armenien sa jag alltid att det är ett jättefint land, så roligt att vara här. Om de frågade mig hur jag mådde så jag – ja, jag mår så bra så! (fast jag egentligen kände mig lite ensam och bortkommen).

Men så slog det mig idag, under en promenad, att jag faktiskt nu uppskattar landet, byggnaderna, blommorna, klimatet, att jag börjar förstå mig på landet och systemet. Att jag faktiskt mår bra, att jag inte längre känner mig lika bortkommen och ensam. En fin känsla!

Jag har lyckats!

Fake it until you make it.

Och om det behövs så kan jag alltid fake it lite mer för att sedan lyckas!

Heja!