Att spå i kaffekoppen

Jag tycker att det är en mysig gammal tradition – att bli spådd i ens kaffekopp. Här i Armenien drickes kaffe med en sump i kaffekoppen så när kaffet är uppdrucket kan du vända koppen upp och ner och sedan kan man spå i den.

Jag tänker att jag ska dela med mig av vad min kaffekopp berättar om min framtid:

Du har varit ledsen en tid men det kommer att bli bättre snart.

Det finns två onda ögon som tittar på dig vilket inte är så bra

Det finns en bröllopsklänning vilket innebär att du kommer att antingen gå på ett bröllop eller att du kommer gifta dig snart.

Du kommer att få goda nyheter från utlandet snart.

Det finns ett frågetecken så det är något som du funderar över.

Jag ser Afrika, du kommer nog att ta dig dit snart.

Du ska tända två ljus och då kommer det att bli bra.  

Kan ni se min brudklänning? 

Min spådam!

en smak av Sveige

Här om dagen kom det ett litet paket till mig (efter att ha snurrat runt lite överallt i tre veckor hittade det fram)! Ibland måste man vara utan saker ett tag för att kunna uppskatta dem på riktigt. Vet ni hur gott det kan vara med messmör? Så gott att jag längtar till nästa frukost när jag käkat klart den. Hur ofta blir man hemma i Sverige tårögda när ni äter ett litet gelehallon eller en alghrens bil? Här inträffar det! 

Jag forsätter berätta om en mysig och ganska svensk kväll (eftersom det fick bli temat för detta inlägg). Jag kom hem en sen och mörk kväll från jobbet och kännde mig lite nere så jag kokade mig en kopp varm choklad, kalasade på några gelehallon, tände några ljus och kröp upp i soffan och tittade på ett avsnitt av solsidan, mitt i naturen och två på resa. Efter det känndes det lite bättre!

Geopolitiken

Här borta är det viktigt vilken sida du tillhör - USA eller Ryssland?

Innan jag åkte hit känns dessa geopolitiska frågor så gammeldags – det var något som jag last om hände under det kalla kriget. Men så är det inte här. Här är det fortfarande närvarande och en verklighet.

Georgien har bra relationer till USA och till västvärlden. Armenien har bra relationer till Ryssland (och som är nästan helt beroende av dem). Georgien har inte bra relationer till Ryssland (du vågar knappt nämna tanken att ha en bra relation till Ryssland i Georgien). Azeribaijian har bra relation till USA genom deras broderland Turkiet. USA vill inte benämna folkmordet i Armenien som ett folkmord eftersom de är allierade med Turkiet.

Ett sånt spel – hela tiden.

Läget här är något annat än den svenska neutralitetspolitiken (om det nu kan kallas för en neutralitetspolitik).

Det gäller att ha koll på vad grannarna bakom bergen har för sig!

Varmt och kallt

Värme – det är fina grejer det och jag har lärt mig att uppskatta det!

På morgonen är det ungefär 13 grader inne i mitt kök och lite lite varmare inne i badrummet. Att sätta ner sina nyvakna och varma fötter på golvet är en smärre chock. Tack Tack för att jag har varmvatten, annars hade morgonrutinera varit jobbiga.

Just nu har jag 17 grader i vardagsrummet, jag sitter i mitt ullunderställ, min flees och med en kopp varmt te. Har precis startat elementet så snart ska det nog bli lite varmare, jag är mycket tacksam för mitt element! På kontoret har jag en kupevärmare som sprutar ut varm luft på mig. Kupevärmaren, handledsvärmare och te gör susen i ett kallt kontor.

Det är svårt att förklara det här med kyla – det känns som om man alltid är kall. Hemma är varje lokal varm, så är det inte här. Många går in och har på sig ytterkläderna inomhus eftersom alla byggnaderna inte är uppvärmda. Framförallt när du kommer ut utanför storstaden är det inte vanligt att möteslokaler är uppvärmda. 

Förut, under Sovjet, hade de en fungerade centralvärme men i och med kolappsen av sovjet, kriget med Azerbaijan och blockaden (av olja, el och gas av Turkiet och Azerbaijan) underhölls inte detta system och det förstördes. Nu är uppvärmningen av lägenheterna privat och människor använder andra sätt för att få värme – genom element som går på el (med elkontakt), en stor gaslåga på spisen och kupevärmare. Vissa har någon form av egen centralvärme i lägenheterna – men långt ifrån alla.

Värmen hemma i husen/lägenheterna i Sverige kommer att uppskattas!

Kyrkor i kvadrat

Kyrkornas land skulle jag säga är Armenien. Det finns så många kyrkor här, det kryllar av dem!!! Här är bilder på lite olika gamla kyrkor som jag besökt här borta. Om ni klickar på bilderna blir de större =)

 

(Bilden till höger är ett fördjupning på en gravsten där prästen som är begravd sa att det alltid skulle finnas vigvatten och till vänster finns massa gamla kors/gravstenar)

Khash

En gång – aldrig mer!

En bild på soppan och den traditionella
vodkan (lånad från Wikipedia)

I söndags provade jag den traditionella armeniska rätten Khash – det känns nästan som ett måste om man är här en längre tid (det pratas nämligen ofta om denna måltid). Khash är en soppa som kokats av koben, kofötter och ibland även inälvor. Detta kokas (inget salt eller några andra kryddor tillsätts utan det är bara kodelar) under en hel natt - ända tills köttet nått en geleaktig konststens och lossnar från benen. Sen serveras soppan varm och då brukar man krossa lavash (typ tunnbröd) i soppan för att göra den mer matig. Salt och vitlök tillsätts efter egen smak. Till detta serveras också vodka.    

Soppan är som sagt traditionell här i Armenien och äts bara under de månader som innehåller ett R (dvs. alla månader utom maj – aug). Soppan äts på morgonen eftersom tjänstemännen/kvinnorna som ursprungligen lagade den brukade koka soppa under natten (för att inte bli påkomna) på de köttrester som blev kvarlämnade efter värdfolkets stora fester.

Så kl.10.00 i söndags begav jag och några andra utlänningar ner till en restaurang för att testa på denna tradition. Det bars in en soppa luktades överkokat gelekött (vet inte hur jag ska beskriva – det är nog det bästa jag kan komma på) och så serverades det vodka. Ja, det var intressant. Jag gillade inte smaken – tuggorna växte i munnen på mig trots att jag nästan fått bort all smak med hjälp av extra mycket salt och vitlök. Jag lyckades i alla fall få i mig knappt halva soppan och så provade jag äta lite av de där geleiga köttresterna (bara för att prova, smakade inte så mycket utan var mest geleigt och segt). Och så den traditionella vodkan kl. 10.00 på söndagsförmiddag. De ni, en annorlunda start på en söndag!

Som sagt, jag är glad att jag provade men en gång – aldrig mer!      

Väntan, väntan och åter väntan

Jag vet att jag har skrivit om detta tidigare men jag kan inte låta bli att skriva om det igen, ett sånt tydligt exempel på en kulturkrock som kan göra mig både frustrerad och lite nervös å deras vägnar. Ja, ibland tar saker och ting så nedrans lång tid, och om jag ska vara helt ärlig har jag inte anpassat mig än… Vi skulle ner till stan för ett mote som började kl. 14.00 (nu var mötet/seminariet inte superviktigt men intentionen var ändå att vara där 14.00)

13.30 – jag är redo för att hoppa in i bilen (har plackat ihop min saker, stängt av datorn etc.)

14.15 – tjejerna på kontoret inser att vi är sena.  

14.30 – ett viktigt samtal kommer på telefonen och det är någor som vi måste ta tag i på en gång – hon svarar på min fråga om hur lång tid det kommer att ta “det går snabbt, det tar bara en kort stund att fixa”.   

15.00 – vi inser att det är kallt på kontoret och vi börjar mixtra och fixa med värmefläkten.

15.15 – Nu är det dags att bättra på sminket innan anvfärd. Vi är nästan redo

15.30 – “ska bara kolla en sak innan vi kan åka”

15.45 -  Nu åker vi äntligen. I bilen konstateras att vi nog inte hinner dig förran efter första rasten….

16.00  – vi snurrar fortfarande runt i stan f;r att hitta en parkeringplats.  snurrar runt i stan och letar parkeringsplats.

16.15 – Äntligen framme!

Det efterlängtade efterarbetet

Som ni säkert vet finansieras min praktik här borta med hjälp av ett stipendie och i detta stipendie är det inkluderat en månads efterarbete hemma i Sverige som syftar till att stärka den svenska resursbasen som det så fint heter. Jag tror att SIDA vill att vi ska berätta om vår praktik, om våra samabretsorganisationer och om vad våra biståndspengar faktiskt används till. Jag ser verkligen frame mot detta efterarbete och nu, med lite drygt en månad kvar på praktiken börjar det närma sig vilket innebär att förberedelserna är i full gång. Jag är mycket taggad!!!

Jag tänker att jag ska berätta lite mer om vad jag tänker göra under detta efterarbete. Som ni säkert redan vet är Armeniens relationen till Azerbaijan inte nå vidare bra på grund av en konfliktfylld historia. Detta har resulterat i många negativa konsekvenser, bland annat en handel- och gränsblokad, att armenier har få möjligheter att möta azerbajanier, att hatet och ilskan gentemot den andra ökar och en ganska instabil situation i hela södra Kaukasus.

Jag vill försöka spegla denna relationen i form av ett rollspel för ungdomar. Varje ungdom ska få varsin rollbeksrivning och sedan ska de i sina respektive roller försöka diskutera lösningar i Nagorna Karabach konflikten (den konflikt som ligger till grund för hatet, eller i alla fall som fått manifestera hatet). Vet inte hur det kommer att gå men jag hoppas att det kommer att fungera.

Det är tänkt att jag framförallt ska rikta mig mot FN-föreningar och FN-skolor runt om i landet men om ni har några tips och ideer på fler ställen som skulle vara intresserad av detta rollspel så säg till!    


Tänkte även passa på att dela med mig av en bild på utsikten av Jerevan en kall och solig söndagsförmiddag.  

Georgien del VI, Det georgiska FN-förbundet

Vilken skillnad från det armeniska. Kontoren var stora, fina och fräscha. Här finns omkring 30 anställda till skillnad mot Armeniens två. Innan jag åkte iväg till Armenien fick jag beskrivningen om att det armeniska FN-förbundet var mer likt en folkrörelse och en gräsrotsorganisationen medan det georgiska FN-förbundet liknade mer en etablerad organisation, lite mer kontor och koordination än kontakt med gräsrötterna. Jag är benägen att hålla med om dessa beskrivningar.

Efter besöket på det georgiska FN-förbundet är jag fylld av inspiration och hopp om att det går att förändra och jobba med dessa frågor. Georgien möter många problem i samhället, bland annat finns det många minoriteter, framförallt är det armenier och azerbajanier som har svårt att ta sig in i samhället eftersom de inte pratar georgiska och de gemensama språket ryska används inte i någon större utsträckning här. Dessa minoriteter blir isolerade i samhället och det hela blir inte bättre av att de inte är så förtjusta i att prata och samarbeta med varandra.

På de georgiska FN-förbundet jobbar de med flera olika projekt. Här följer en kort presentation om några av dem.

• ANI (advancing national integration) jobbar med integration av minoriteter på flera olika sätt. Genom talkshows på TV som tar upp dessa ämnena, genom utbildningar, utbyten och träffar.
• Civil.ge – där samlas, skrivs och publiceras opartiska nyheter på engelska, ryska och georgiska. På så sätt kan hela befolkningen få ta del av opartiska och pålitliga nyheter om vad som händer i samhället.
• Confidense Building (finansieras av SIDA genom det svenska FN-förbundet, samma projekt som även finns i Armenien). Under detta program jobbar de med förtroendeskapande åtgärder, både nationellt inom landet och regionalt gentemot hela södra Kaukasien.  
• Senior Firend – Detta projekt gick rakt in i mitt hjärta och jag gillar det mycket! Under detta program låter man en äldre framgångsrik person som paras ihop med en yngre person som på något sätt har det jobbigt i samhället. De, senior och junioir friend träffas en gång i veckan och junior firend får söttning, coachning och inspiration av sin senior friend. Projektet har fått många lyckade resultat och jag är helt såld på idén!

Det georgiska FN-förbundet jobbar med många projekt som finansieras av USAID . 

Jag fick chansen att besöka ett av deras projekt kopplade till intregration. Här får jag och Daniel en visning av ett samhälle som består av internflyktingar. Regeringen, med hjälp av tyskt bistånd (om jag minns rätt) byggde denna by där  flyktingarna kan bo tills (om) de kan flytta tillbaka till de omstridda områderna i norra Georgien

Bilen som vi åkte men och den finfina utsikten! 

Georgien del V, Sulfat bad

I Georgien passade Daniel och jag på att besöka traditionella turkiska sulfatbad. Det var en intressant, spännande och lite färmande upplevelse. Kvinnor och män badar skilda åt så jag blev styrd och sedan in puffad av den lilla receptionsdamen till kvinnornas bad. I omklädningsrummet, fullt av äldre damer, traskar jag fram till ett skåp men det gick inte för sig utan åter igen blir jag styrd till ett annat skåp som jag fick använda. Jag ska ärligt säga att jag var lite obekväm i situationen och visste inte riktigt hur jag skulle bete mig så jag studerade hur de andra gjorde och gjorde sedan ett eget försök att smälta in.

Ingen bikini, ingen handduk (jag försökte ta med mig den in men det fick jag inte!) och sedan var det bara att gå in i ”bad-delen” där det var massa ånga, äldre rynkiga och glada damer (60 +) duschar (rör som det rann vatten från) och en varm pool på två kvadratmeter och massa skrubbning.  Skrubbning var det som gällde. Jag fick erbjudandet att bli skrubbad för en liten slant men tackade vänligen men bestämt nej efter att sett hur det fick till, lite för närgånget för min del. De som betalat för en skrubbning fick skrubbningen ut av en kraftig kvinna som skrubbade den andra kvinnan så ordentligt att gäddhänget svängde och hoppade och skinkorna darrlade ordentligt på henne. Lite för närgånget för att jag skulle vilja prova utan jag nöjde mig med att skrubba mina fötter, njöt av att bada fötterna i en varm pool och sedan tog jag en varm och lång dusch. Sen när jag duschat och badat klart och fått på mig kläderna gjorde jag två inbakade flätor i håret – och då lyckades jag minsann imponera på dessa rutinerade kvinnor. Det kändes faktiskt bra efter att under en timmes tid känns mig mycket bortkommen, förvirrad och uttittad.

Bilder på hur badhusen kan se ut på utsidan. På insidan var det mycket turkost och färgglatt kakel. Lite slitet och rör (utan sil) som det kom vatten ur. Av förståliga skäl känndes det inte lämpligt att ta kort inne i badhusen (tror inte att jag hade blivit så poppis hos tanterna då!)

Jag råkade även på på mig mitt fina storasystersilverhalsband som jag fått av Lina. Det blev alldeles svart av all sulfat. Har ni något bra tips på hur jag får det att se ut som silver igen. Plattan lyckades jag få ren igen med vatten, salt och aluminium men kedjan är fortfarande ganska mörk... Tips mottages tacksamt!

Georgien del IV, Landsbygden och nationalpark

Det är stor skillnad mellan stad och landsbygd här borta så för att få se så mycket som möjligt hoppade vi på en minibuss som tog oss ut på landsbygden  Två och en halv timme senare har jag hunnit fundera på varför jag utsätter mig för detta då jag flera gånger tänkte att nu kör vi av vägen, vi kommer inte hinna veja för den mötande bilen, min nacke kommer att gå av av alla svängar och gupp. Väl framme förstår jag varför – för att det finns så mycket att se utanför storstaden.

Ute i byn vi kom till traskar vi omkring bland gamla förfallna och övergivna hus. Vissa har till och med gardinerna kvar. Parker som är förfallna, nästan obesökta och vildvuxna. Vi går förbi en övergiven och trasig gatulampa, en pool som inte används längre och som har blivit ett vedförråd, en vattenfontän som hade sett sina bästa dagar. På gatan sitter det en kvinna som noggrant studerar mig och Daniel (det är inte varje dag det kommer turister hit). Jag undrar om hon bott här länge och det har hon säkert. Jag önskar jag kunde fråga hur det såg ut för 30 år sedan, då parken var välskött, fasaderna nybyggda och då balkongerna inte var rostiga. Det måste ha varit fint här och staden måste ha varit levande. Idag är det svårt att se hur folket klarar sig i denna lilla by. Vad gör det på dagarna?

Efter lite letande och vandrande i byn hittar vi det som vi letat efter, en nationalpark. Fint var det. Vi vandrade omkring där i några timmar. Gick över en flod, tog oss upp mot bergen och var nog i något slags moln (hög höjd ska vi visst befinna oss på) för det var fuktigt. Fin natur och det var nog riktig höst. Jag låter bilderna tala för sig själv! Efter vår promenad var det dags att hoppa på minibussen hem för en två timmar lång och skumpig färd med hjärtat i halsgropen. Tack och lov kom vi hem välbehållna även denna gång!

 

Georgien del III, Tbilisi stad

Vilken fin stad, jag kan rekommendera ett besök hit för er som vill ha Kaukasus-och-sovjet-light. Det innebär att ni kan ta er fram med engelska, ni kan förstå majoriteten av skyltarna och ni får inte bara se georgiska kyrkor utan även moskéer, ryska och armeniska kyrkor. Ni kan när vi vill hitta ett europeiskt cafe eller en hamburgerestaurang, på så sätt kan ni hålla hemlängtan och saknaden efter Sverige på en lagom nivå. För er som vill gå lite mer Kaukasus-och-Sovjet-hard-core kan jag rekommendera Jerevan.

När vi första dagen vandrar genom staden hör jag ett par som går och pratar engelska. Jag vänder mig om och tittar för det har tidigare inte hört till vanligheten. Vi vandrar vidare och sen hör jag nordiska, danska tror jag, och åter igen vänder jag mig och för att titta (och är nästan beredd att heja men jag håller mig). Det är betydligt mycket mer turister och internationella arbetare här. Det hålls arbetsmöten på engelska på caféerna och det springer runt människor i kavaj som inte ser ut att vara lokalisar. Jag smälter på något sätt bättre in här.

Staden har satsat mycket på turism och är mer vänt mot Europa än exempelvis Armenien. Det går att parata engelska på caféer och i affärer och de förstår och svarar till och med på engelska! Fint att äntligen kunna göra mig förstådd!!

Tbilisi är en häftig stad. Det är en stad som kombinerar det nya med det gamla på diverse olika sätt. Fallfärdiga hus blandas med nya och moderna hus. Ständigt kontraster. Kyrkor bredvid en moské. Ruckel bredvid palats. Även människorna är mer uppblandade. Kristna (som utgör majoriteten) men även muslimer och judar mitt bland andra. Georgier, armenier, ryskor, turister, azerbajanier – en salig blandning! Jag skulle säga att det är nn större tolerans i Tbilisi. Under mitt korta besök i staden tycker jag mig se att staden genomgått många positiva förändringar i förhållande till sovjettiden. En av de saker jag tänker på är de automater som finns utplacerade runt om i staden där människorna kan betala räkningar och göra andra ärenden, smidigt när alla inte har tillgång internet eller när postsystemet inte är att lita på. En annan, ännu mer synlig inrättning, är den Public Service Hall där massa ärenden kan utföras på ett och samma ställe. Ärenden som betala räkningar, utfärda sitt pass/visa etc., ärenden som rör myndigheterna, medborgarrådgivning etc. är samlade på ett och samma ställe. Smidigt att ta sig dit och fixa allt på en gång. Även minibussarna är moderna, ordentliga och har till och med en linjekarta och en digital skärm som talar om när de kommer!  

Det är en stad som gör framsteg, dock med det västerländska samhället som mål och ideal. Att samhället i och med detta till viss del överger sin historia och kultur är en annan diskussion. Mina tankar och känslor är tudelade om denna västerländska utveckling. Å ena sidan hejar jag på utvecklingen mot ett mer transparant, lättillgängligt och modernt samhälle men jag undrar om det verkligen behöver likställas med västerlandet och våra inrättningar och sätt att se på saker och ting. 

Här är bilder på en synagoga, en rysk, ortodox kyrka, en katolsk kyrka och en georgiska (gigantisk) kyrka)