Det är stor skillnad mellan stad och landsbygd här borta så för att få se så mycket som möjligt hoppade vi på en minibuss som tog oss ut på landsbygden Två och en halv timme senare har jag hunnit fundera på varför jag utsätter mig för detta då jag flera gånger tänkte att nu kör vi av vägen, vi kommer inte hinna veja för den mötande bilen, min nacke kommer att gå av av alla svängar och gupp. Väl framme förstår jag varför – för att det finns så mycket att se utanför storstaden.
Ute i byn vi kom till traskar vi omkring bland gamla förfallna och övergivna hus. Vissa har till och med gardinerna kvar. Parker som är förfallna, nästan obesökta och vildvuxna. Vi går förbi en övergiven och trasig gatulampa, en pool som inte används längre och som har blivit ett vedförråd, en vattenfontän som hade sett sina bästa dagar. På gatan sitter det en kvinna som noggrant studerar mig och Daniel (det är inte varje dag det kommer turister hit). Jag undrar om hon bott här länge och det har hon säkert. Jag önskar jag kunde fråga hur det såg ut för 30 år sedan, då parken var välskött, fasaderna nybyggda och då balkongerna inte var rostiga. Det måste ha varit fint här och staden måste ha varit levande. Idag är det svårt att se hur folket klarar sig i denna lilla by. Vad gör det på dagarna?
Efter lite letande och vandrande i byn hittar vi det som vi letat efter, en
nationalpark. Fint var det. Vi vandrade omkring där i några timmar. Gick över
en flod, tog oss upp mot bergen och var nog i något slags moln (hög höjd ska vi
visst befinna oss på) för det var fuktigt. Fin natur och det var nog riktig
höst. Jag låter bilderna tala för sig själv! Efter vår promenad var det dags
att hoppa på minibussen hem för en två timmar lång och skumpig färd med hjärtat
i halsgropen. Tack och lov kom vi hem välbehållna även denna gång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar