Tre veckor avklarade, femton veckor kvar.

Jag har nu efter tre veckor börjat fått lite rutiner som fungerar bra. Det är som en vardag på något sätt infunnit sig. Kanske har även ett visst lugn börjat komma. Kanske en ganska bräcklig vardag som ständigt utmanas av äventyr och nya saker. Det är på både ont och gott!  

Det har varit tre ganska tuffa veckor, fulla med intryck och nya utmaningar. Det tuffast är nog att vara själv. Jag har massor med vänliga människor omkring mig som gör sitt bästa för att jag ska trivas och komma in i kulturen. Jag saknar att inte ha någon annan som upplever samma saker, samma frustration, samma lycka och någon som funderar över samma frågor och funderingar som jag gör. Att ta sig in till stan gör jag själv, att handlar gör jag själv, att gå till kontoret gör jag själv. Men det är inte bara jobbigt att vara själv, det ger mig massor. Jag skulle nog inte kommit in i kulturen på samma sätt som jag gjort. Jag skulle nog inte blivit lite väl omhändertagen. Jag skulle nog inte lärt mig så mycket som jag gjort.

Ufo kontoret där jag jobbar. 

Den senaste veckan på kontoret har varit ganska seg. Tiden har släpat sig fram. Jag har jobbat med att söka finansiering eller bidrag från internationella givare. Jag har googlat på alla möjliga kombinationer av ord som Grant, Application, Competition, Armenia, MDG, Gender, Minorities osv. Det känns som om jag har läst på varenda biståndsgivares sida om vilka kriterier som de har för att få söka bidrag från dem. Ibland känns det som att det är en sån sjuk värld och ett helt galet system med biståndet – här på kontoret anpassar vi vår verksamhet efter vad biståndgivaren vill stötta för projekt. Vi vet ju vad som fungerar bäst här, vilka projekt som fungerar – de kan man ju inte veta borta i Europa eller USA. Men ändå så ställer man krav på vad man vill skänka pengar till.

På kontoret säger de att i oktober och november kommer det att bli fullt upp. Då kommer själva förtroendeskparprogrammet igång. Jag längtar! Det ska bli roligt att få se hur de jobbar runt om i landet. Att få se lite mer praktiskt och konkret arbete. Att få möta människor, att få vara med där det händer. Att sitta framför en dator hela dagen/veckan är kanske inte min grej har jag upptäckt.