Det sociala systemet

”Visst går ni ofta till psykologer i Sverige? Är det för att ni är så deprimerade? Här behöver vi inte gå till psykologer för vi pratar med varandra istället.”

En kvinna, som har en armenisk vän i Sverige, och jag pratade om likheter och skillnader mellan Sverige och Armenien. Något som varken jag eller hon kunde släppa var skillnaden i sättet att umgås.

Här borta existerar inte planering på samma sätt som hemma i Sverige. Här lyfter man bara på telefonluren och hör sig för om det passar med en kopp kaffe nu bums, eller kanske om 15 minuter. Spontanitet! ”Har du ätit middag, nej? Men kom då över så käkar vi tillsammans!”

Det anses som slöseri med tid och framförallt tråkigt att sitta hemma själv en kväll. Det gör man inte här borta. Här ska man alltid vara omgiven av människor. Dricker kaffe, te eller tar en öl.

Jag försöker förklara att vi inte är lika spontana i Sverige – och oftast inte lika sociala, att det är helt OK att vara själva. Ofta bestämmer vi några dagar innan om vi ska ta oss en fika eller käka middag tillsamman. Att vi ofta har en hel del saker för oss på kvällarna att det inte riktigt skulle fungera med samma spontanitet som här.  Men det går inte riktigt fram, jag får ingen förståelse. Jag får som svar: ”Är det inte tråkigt? Ni är så stängda. Varför kan ni leva och vara själva? Jag förstår er inte!”

I Sverige har vi ett bra skyddsnät som fångar upp oss om det skulle behövas, vi har ett välfungerande system. Vi behöver inte en kompis för att veta vilket företag som kan installera ett internet för vi ringer till ett företag, vi behöver inte få hjälp med kontakter till rörmockaren för det finns en telefonkatalog vi kan titta i och hitta informationen. Vi har ett skyddsnät som fångar upp oss. Detta skyddsnät finns eller fungerar inte här borta. Här blir familjen och vännerna skyddsnätet. Vännerna är de som har koll på vilken man ska ringa om det börjar spruta vatten ut ett rör eller vilken möbelsnickare som är bra. Det blir också familjen och vännerna som hjälper till när det krisar på någon front - ekonomiskt, socialt eller psykiskt. 

Jag blir lite avundsjuk på spontaniteten, på den stora vänskapskrets som varje människa verkar ha och den omtänksamhet som finns. Samtidigt kan jag sakna det svenska systemet och vårt sätt att umgås. Här borta kan det blir lite för intensivt!