Att brinna för jobbet

Jag kommer att sakna mina två kära kollegor. Vi skrattar, vi skämtar och sliter vårt hår tillsammans. Det är en månad kvar här och sen kommer jag lämna dem här. Hur ska vi kunna säga hej då? När kommer vi att ses nästa gång? Kommer jag att åka tillbaka? Kommer de att komma till Sverige?

De är två fina människor och jag blir så imponerad och inspirerad av dem. De har verkligen lagt ner sin själv och sitt hjärta i denna organisation. De jobbar även fast de inte får någon lön eftersom de inte har några projekt. De kämpar på med att söka efter nya projekt eftersom det är detta som de jobbat för. De organiserar och fixar för projekt och utbyten som de inte får någon lön för, de gör det för att de vill. För att de brinner och kämpar för något. De skulle kunna och kanske skulle behöva söka nya jobb som skulle kunna ge en mer stabil inkomst men det gör de inte eftersom de tror så mycket på det som de gör. De vet att det behövs arbeta med dessa frågor för att förändra och förbättre samhället.   

Så att vi jobbade hela lördagen är kanske inte så konstigt för vi tror på det vi gör, vi tror att det kommer att förändra. Det som tjejerna jobbar med är inte bara ett jobb, det är deras fritid och deras liv. Det gör inte så mycket att vi jobbar på helgen för under helgen skrattas det extra mycket, vi tar med lite frukt och lite godis för att underhålla oss. Vi dricker massor med ta, pratar och skämtar. Visst sliter det att jobba på helgen och få en dag mindre ledigt men i längden kanske det är värt det. När du får höra berättelser från ungdomar hur våra projekt förändrat dem som hur de upptäckt att personer från Azerbaijan inte är så olika dem själva eller när vi ser att ungdomar som gått genom organisationen får bra jobb eller när de själva kommer med initiativ till kampanjer och projekt! Det värmer och då förstår jag att det är värt en extra dags jobb.  

Eftersom mina kollegor inte gillar att vara med på bild så får vi bara se en svart-vit bild på oss när vi förbereder en smarrig lucnh.